Sammanfattning av Larhammar-debatten

Not: Tyvärr har VoF och andra tagit bort eller flyttat de flsta länkar, så länkarna nedan fungerar sällan. Men, det viktigaste finns kvar på följande sida som sammanfattar debatten om vem som förvillar mest.

I sin sammanfattning av kritiken av undertecknad, precis som i enskilda diskussioner i de olika inläggen, gör Dan Larhammar ofta långa utläggningar där han blandar rena fakta med missförstånd och slutligen sin egen tro. För att reda ut detta måste man i princip ta isär varje mening, och analysera varje del för sig.

Eftersom den nedanstående artikeln är Dan Larhammars sammanfattning av kritiken mot undertecknad, och således skulle kunna kallas “den viktigaste artikeln”, är den mer uppspaltad än de andra artiklarna/inläggen.

Jag har därför i det nedanstående utdraget (som är ca 3/4 av Larhammars artikel) markerat det mesta som är Larhammars tro samt missförstånd eller förvrängningar. Då behöver man inte analysera varje mening och ord för sig, utan man kan se hur mycket i texten som egentligen stämmer. (Jag har således inte analyserat varje ord/mening för sig, eftersom det skulle kräva alltför lång tid och plats, och mycket av det är redan utrett i tidigare debattinlägg.)

Övrig text är antingen rena fakta eller sådant där jag har samma åsikt som Larhammar (dvs, jag vet också vem som blev utnämnd till Årets förvillare, men jag tycker detta var ett fult påhopp och menar att utnämningen bättre passar för Larhammar och andra som förvränger på samma sätt som han gör).

För att slutligen enkelt kunna se om det är Larhammar som är den störste förvillaren, eller möjligen Mats Molén från Umeå, har färgen på texten nedan markerats på följande sätt:

• Denna markering i kursiv fet stil betyder att Larhammar gjort förvrängningar och/eller sprider missförstånd
• Denna markering i gulmarkerad kursiv stil visar att Larhammar bara presenterar sin tro, som dock är skild från verkligheten

---

Sammanfattning av professor Dan Larhammars kritik, samt svar på denna kritik.

Läraren Mats M från Umeå utsågs till Årets förvillare 2001 av Föreningen Vetenskap och Folkbildning efter att han givit ut en ny upplaga av sin evolutionskritiska bok Vårt ursprung?. Boken innehåller en lång rad felaktiga och vilseledande påståenden om evolutionen baserade på mängder av orimliga tolkningar och selekterad information från såväl geologi och astronomi som evolutionsbiologi. Det är viktigt att de som kommer i kontakt med boken, i synnerhet ungdomar, blir uppmärksammade på dessa lögner och missförstånd.

Ovanstånde text säger ingenting av värde. Utnämningen var för att jag inte ville tro som Larhammar tror, och är ett felaktigt och ovetenskapligt sätt att försöka vinna poäng på. Den kritik Larhammar framför, faller åter på honom.

Moléns missförstånd av evolutionen

Moléns evolutionskritik grundas på ett antal fundamentala missförstånd av evolutionära processer. En av hans mest grundläggande missuppfattningar är föreställningen att evolutionen måste leda till att den ena arten efter den andra knoppas av sekvensiellt från en utvecklingslinje utan att därefter ge upphov till nya förgreningar. I själva verket beskrev redan Darwins Origin of Species hur varje ny utvecklingslinje kan fortsätta att förgrena sig och ge upphov till nya grupper av arter och "grupper inom grupper".

Ett av de största misstagen Larhammar gör, är den här (medvetna?) förvrängningen han gör av undertecknads åsikter. Jag tror verkligen inte det som Larhammar skrivit. Men det vi ser i naturen stämmer mycket bra med en skapelse. Larhammar vill dock inte acceptera att man kan tolka på något annat sätt än det han själv tror på.

Ett annat av Moléns missförstånd gäller den så kallade molekylära klockan. På 1960-talet gjordes observationer som tydde på att proteiner evolverar med förvånansvärt konstant hastighet (dock stod redan tidigt klart att olika proteiner kan skilja dramatiskt sinsemellan). Evolutionshastigheten föreföll vara konstant över tid snarare än korrelera med antalet generationer. Molén hävdar att eftersom mutationsexperiment visat att hastigheten korrelerar med antalet generationer så motbevisar detta evolutionen (s. 90-92). Men Moléns postulat är våldsamt överdrivna. Förändringar i proteinsekvenser beror på både mutationshastighet, slump och selektion. Jämförelser mellan djurgrupper tyder på att visst samband faktiskt finns med generationstid. Detta måste kompletteras med skillnader i populationsstorlek och genetiska reparationsmekanismer samt positiv selektion, måttligt negativa mutationer och genduplikationer. Oavsett om den molekylära klockan korrelerar bäst med tid eller antal generationer så visar sekvensjämförelser samma rangordning av släktskap mellan arter och organismgrupper som man funnit med andra typer av jämförelser, exempelvis från paleontologi och jämförande anatomi. Sekvensjämförelser ger därför en oberoende bekräftelse av evolutionen.

Larhammar visar inte hur detta skulle kunna förklaras med evolution. Dessutom har han inte korrekt återgivit vad undertecknad skrivit. Sekvensjämförelser ger en oberoende bekräftelse av “skapelse-klassificering”.

Molén beskriver endast ett konkret exempel på jämförelser av proteinsekvenser, cytokrom c, baserat på en populärvetenskaplig artikel i Forskning och Framsteg 1980. Analyserna visar i huvudsak samma rangordning av släktskap som andra typer av jämförelser trots att detta protein uppvisar extremt långsam evolution i vissa av de 104 positionerna och mycket snabb evolution i andra positioner. Dessa komplikationer beskrevs redan 1976, men Molén använder fortfarande detta protein som exempel. Hans egen analys, där han räknar antalet skillnader mellan de olika klasserna av ryggradsdjur (dvs däggdjur, fåglar, kräldjur, amfibier, fiskar och nejonöga), förleder honom att tro att alla dessa klasser är ungefär lika skilda från varandra och att cytokrom c därmed skulle motsäga evolutionen. Noggrannare analyser där man också tar hänsyn till var i proteinet skillnaderna finns samt förändringarnas karaktär i de olika djurgrupperna visar dock god överenstämmelse med de evolutionära träd som härletts med andra metoder och för andra proteiner. Trädet för cytokrom c är således helt förenligt med evolutionen.

Här motsäger Larhammar delvis sig själv. Nu argumenterar han inte längre för “grupper inom grupper” utan skriver själv om sekventiell evolution, på något sätt. Man anser ju att fiskar utvecklats till groddjur/amfibier. Dessa anses senare ha utvecklats till reptiler som sedan i sin tur anses ha utvecklats till däggdjur och fåglar. Jag använder proteinet cytokrom c helt enkelt därför att det är det protein man oftast använt när man gjort utvecklingsträd i läroböcker och för att det är bland dem som analyserats mest av olika forskare. Larhammar gör sin tolkning om snabb och långsam evolution, inte för att detta syns i datat, utan därför att han annars inte kan få evolutionsteorin att stämma. Man måste nämligen höja och sänka evolutionshastigheten på alla möjliga olika sätt, för att försöka få evolutionsteorin att stämma in med verkligheten.¹

Ett annat protein som Molén påstår inte stämmer överens med det konventionella evolutionära trädet är det lilla peptidhormonet GnRH. Molén baserar sin slutsats på en studie publicerad 1979 som hade använt en relativt oprecis kemisk metod för att jämföra peptiden mellan olika arter. Trots att över 100 artiklar publicerats sedan dess som beskriver evolutionära studier av peptiden hävdar Molén att "inget av vikt har skett". I själva verket har det visat sig att många ryggradsdjur, inklusive människan, har två varianter av GnRH och fiskar har till och med tre. Det finns inget i dessa studier som motsäger evolutionen.

Larhammar visade inte att dessa nya studier ändrade på slutsatsen av min tolkning, utan han tror tydligen att han har rätt så fort någon publicerat en vetenskaplig artikel om ett ämnesområde. Det finns ofta tusentals artiklar om varje litet ämneområde inom vetenskapen, men de flesta artiklar beskriver bara uppbyggnad och funktion hos något. Ganska få artiklar innehåller makroevolutionära spekulationer (se exempel på analys av innehåll i olika artiklar i Behe, M J “Darwins Black Box” sid 165-186). Men, om jag skulle ha gjort fel här är detta ett ganska betydelslöst misstag om en liten detalj. Jag tar gärna emot källhänvisningar till artiklar med rena faktaundersökningar som visar att jag måste ändra på just det jag har skrivit. Mn kan inte bara studera allmänna artiklar om ett visst ämne.

I sin bok skriver Molén om genduplikationer att "[d]et ger mer material där nya mutationer kan ske, men det hjälper inte evolutionen framåt" (s. 45). Detta är fel ty tusentals studier har visat hur genkopieringar kan ge ytterligare information: för det första kan fler genkopior ge större mängd av en produkt och därmed ge en evolutionär fördel (exempelvis ökad storlek), för det andra kan nya genkopior möjliggöra differentierad användning i olika organ och vid olika tidpunkter, och för det tredje kan de olika kopiorna ansamla mutationer och därigenom antingen få mer specialiserade funktioner eller så småningom finna helt nya funktioner.

Larhammar gör här bara en tolkning, utifrån sin tro på evolutionsteorin, utan att på något sätt visa hur hans tankar om helt nya funktioner skulle kunna ske i verkligheten. Jag har som sagt redan skrivit att det blivit mer material vid genduplikationer, men det betyder INTE att det kan uppkomma helt nya och komplicerade strukturer/organ/organismer av sig självt. Däremot kan det självklart ge mer mikroevolution.

I människans arvsmassa utgör våra 40.000 gener endast några få procent av den totala mängden DNA. Andra DNA-segment bidrar till genernas reglering och till kromosomernas organisation och funktion. Men hela 50% av arvsmassan består av DNA som saknar specifika funktioner. Detta utgörs av korta repeterade DNA-segment och defekta kopior av gener (pseudogener), totalt ca 3 miljoner kopior, av vilka många uppvisar släktskap med virus. Pseudogenerna och de repeterade DNA-segmenten skiljer mer än de funktionella generna mellan individer och mellan arter vilket tyder på avsaknad av funktioner utom i några få fall. Många exempel finns på pseudogener som har exakt samma fördärvliga mutation i olika arter varför denna rimligtvis inträffade i arternas gemensamma föregångare. Människa, schimpans och gorilla delar ett flertal sådana pseudogener vilka utgör några av de tydligaste bevisen för evolutionen. Molén spekulerar att även dessa pseudogener har funktioner. Varför har i så fall lungfiskar, salamandrar och granar mycket mer "skräp-DNA" än människor?

Larhammar lever på 1800-talet – han hindrar forskningen genom att säga att det finns massor av DNA som inte har någon funktion, precis som man gjorde med många organ under 1800-talet. Skapelsetroende kan mycket väl förstå att något blivit förstört, men då försöker vi leta fram den urspungliga funktionen om det går. Det som förstörs har förstås inte givit upphov till någon makroevolution. De “släktskap” med virus Larhammar nämner är en observation om LIKHETER. Dessa likheter behöver inte alls betyda genetiskt släktskap, men virus-DNA(RNA) kan ibland införlivas i andra organismers DNA. Forskningen går dock snabbt framåt på detta område, och man finner fler och fler funktioner hos detta “okända DNA”. Larhammar får väl vänta och se, innan han spekulerar alltför mycket om detta DNA.

Den enda typ av evolution som Molén accepterar är s.k. mikroevolutionen, exempelvis att hunddjur som varg och räv har utvecklats ur en gemensam föregångare. Eftersom människa och schimpans skiljer ännu mindre från varandra än varg och räv borde detta innebära att Molén accepterar att även människa och schimpans evolverat från en gemensam förfader genom mikroevolution.

Jag vet inte vad Larhammar grundar detta påstående på. Det är hur som helst inte sant, förutom när det kanske gäller enstaka proteiner. Människor kan t ex inte få barn med schimpanser, men olika hunddjur kan få avkomma med varandra.

Till de nämnda missförstånden och felaktiga beskrivningarna skall läggas Moléns djupa okunnighet om de enorma mängder ny information som presenterats under de senaste 15 åren, inte minst de kompletta sekvenserna för arvsmassan från ett stort antal organismer.

Larhammar verkar här återigen göra ett grundläggande tankefel. Han tror tydligen att evolutionsteorin blir mer bevisad bara för att man beskriver mer av naturen, eftersom han tar upp denna punkt i den här debatten. Men, i verkligheten är det precis tvärt om! Och, självklart känner jag till de fakta som Larhammar refererar till, men förmodligen inte så detaljerat som Larhammar känner till dem.

Moléns bedrägliga strategi

Molén ger i förordet och inledningen till sin bok sken av att ha en ödmjuk inställning och han uppmanar läsaren till kritisk granskning. Dock är han totalt kallsinnig till påpekanden om faktafel, ologiska resonemang och selekterat eller inaktuellt faktaunderlag. I replikskiftet har han inte redovisat en enda ny referens som styrker hans märkliga slutsatser, han hänvisar enbart till det han skrivit i sin bok.

Självklart behöver jag inte ge fler referenser, dels därför att Larhammar inte har visat att jag har fel i de källor som jag redan nämnt, och dels därför att debatten handlar om jag är en förvillare eller inte. P g a det sistnämnda kan jag inte ta in källor från efter att “Vårt ursprung?” publicerats, på hösten 2000. I nästa upplaga kommer det fler och nyare referenser.

Liksom andra kreationister refererar Molén till en mängd vetenskapliga artiklar som vid granskning visar sig vara inaktuella eller till och med motsäger de slutsatser han drar. Jag har varit i kontakt med flera av de forskare till vilka Molén refererar och alla understryker att deras artiklar ingalunda ifrågasätter evolutionen. Flera av dessa forskare är själva troende men finner evolutionen självklar och uppenbar.

Ytterligare ett tankefel från Larhammar. Vad forskarna “tror” behöver inte säga något om vad de upptäckt. Och, jag har aldrig någonsin sagt att artiklarna i sig ifrågasätter evolutionen. Men, de fakta som publicerats gör att evolutionsteorin håller sämre och sämre, oberoende av vilken tro en forskare har och oberoende av hur gammal artikeln är. Vi tror ju fortfarande att jorden är rund, trots att det var flera tusen år sedan man lade fram bevis för att så var fallet.

Larhammar visar dessutom här prov på ytterligare ett vetenskapligt ohållbart tankesätt – nämligen auktoritetstro på vad andra säger eller tror.

De många föråldrade referenserna förstärker intrycket av att Molén sitter fast i vissa förenklade evolutionära hypoteser som presenterades på 60- och 70-talen och att han är synnerligen dåligt insatt i modern evolutionsbiologisk forskning. Eftersom han dessutom i stor utsträckning tycks förlita sig på andra- och tredjehandsinformation blir många av resonemangen ytterst märkliga. Det kan dock vara svårt för den som inte själv följer evolutionsbiologisk forskning att genomskåda Moléns användade av föråldrade och inaktuella referenser.

Larhammar hänvisar till Darwin, och den källan är äldre än de flesta av mina referenser. Återigen ett felaktigt sätt av Larhammar att argumentera på, för att kunna vinna några poäng. Det jag refererat till håller även i dag för en prövning. Det är inte åldern på källan som avgör om den är riktig, utan innehållet. Det allra mesta är dessutom förstahandsinformation från den vetenskapliga facklitteraturen, i motsats till vad Larhammar skriver. Detta går mycket enkelt att kontrollera i referensdelen i “Vårt ursprung?”. Och, det som inte håller för prövning får jag självklart ta bort till nästa upplaga av “Vårt ursprung?”.

Slutsatser

Kritik är vetenskapens livsluft, det är det ständiga granskandet och ifrågasättande som för utvecklingen framåt och leder till ökad kunskap. Men när kritiken är baserad på ett felaktigt och föråldrat faktaunderlag och när invändningarna är ologiska blir kritiken destruktiv då den kan förleda oinsatta personer att tro att den är berättigad. Eftersom Molén fått flera konkreta påpekanden om felaktig faktabeskrivning och dessutom hävdar att han läst de artiklar som han på ett vilseledande sätt citerar blir slutsatsen ofrånkomlig att han fullt medvetet bedrar läsaren. Det är anmärkningsvärt att lögner kan vara förenliga med Moléns fundamentalistiska kristna tro.

Man kan fråga sig vem som ljuger mest. Larhammar har ju inte medgivit sig skyldig till något enda fel, men jag har medgivit två eller tre mindre detaljfel. Så, rent statistiskt ligger Larhammar sämre till. Läser man sedan “Vårt ursprung?” och jämför vad som står där med alla de förvrängningar Larhammar gör här, ligger han ganska illa till.

Om någon forskare kunde redovisa observationer som verkligen skulle kunna ifrågasätta evolutionen så skulle den personen genast få hela forskarvärldens uppmärksamhet. Resultaten skulle hamna på förstasidan i Nature och Science och många prestigefyllda priser skulle vänta denne forskare, kanske även Nobelpris i fysiologi/medicin eller kemi. Molén tycks uppenbarligen tro att han med sina föråldrade referenser, upprepade missförstånd och ologiska slutsatser är den som kan kullkastadet som hundratusentals forskare inom biologi och biomedicin ständigt bekräftari sin dagliga forskning.

Det ovanstående är så fel som det bara kan vara. Det finns mängder av fakta som visar att evolutionsteorin inte håller, och mängder av dokumentation som visar hur forskare som hittar problem i evolutionsteorin har diskriminerats mer eller mindre. Och, Larhammar har själv talat om evolutionsteorin på en konferens, där man föreslog att det skulle vara förbjudet att kritisera evolutionsteorin. (Länk) Försök kritisera evolutionsteorin – så får du se hur det går! Man blir ofta förlöjligad, utnämnd till förvillare, mister sina betyg eller sitt jobb el dyl, när man ger minsta antydan om att evolutionsteorin inte håller!

Och – slutligen – återigen samma grundläggande tankfel av Larhammar: Det är INTE så att forskning automatiskt betyder evolutionsteori!!! Jag förstår inte hur Larhammar kan komma så totalt helt fel. Forskning betyder att man upptäcker hur världen ser ut och fungerar. Sedan kan man se om denna forskning bättre kan tolkas utifrån evolutionsteorin eller utifrån någon annan teori, t ex teorin att Gud varit med och skapat.

Det är tragiskt att Molén drabbats av sådan hybris. Det är ännu mer tragiskt att Molén med sin bedrägliga bok kan förleda andra, framför allt ungdomar, att tro på hans missuppfattningar och lögner. Det är därför viktigt att de som kommit i kontakt med hans bok blir uppmärksammade på den vetenskapliga kritik som framförts. Se denna länk: http://www.vof.se/molen/index.html

Dan Larhammar

Man kanske kan kalla det hybris att diskutera med en professor. Men, bara detta att en professor måste komma in och förvränga ens åsikter – bara det gör att man måste börja undra vad det handlar om. Jag undrade själv mycket i början om det var rätt att börja ifrågasätta evolutionsteorin. Men ju mer jag undersökte, ju mer jag prövade fakta mot ödmjuka evolutionister och andra forskare (de flesta forskare är faktiskt mycket ödmjuka, speciellt när man talar med dem i enrum), ju mer såg jag – evolutionsteorin stämmer inte med naturvetenskapen, den stämmer inte med verkligheten!

I detta fall är det faktiskt Larhammar själv som är den stora förvillaren, där han med sin auktoritet som professor kan skriva nästan vad som helst och folk tror på honom. Jag bara uppmanar alla ungdomar - var nu riktigt kritiska, inte bara mot vad andra tror, utan även mot vad du själv tror, och speciellt mot vad Larhammar tror! INGEN kan hindra dig från att presentera verkliga fakta, bara för att de inte stämmer med evolutionsteorin. Om forskningen skall gå framåt MÅSTE man få vara kritisk och föreslå andra tolkningar. Men man kan dock inte kräva att man skall presentera skapelsetron, precis som ateister egentligen inte skulle kunna kräva att deras tro presenteras som fakta. Problemet är dock att det i dag ofta är ateistiska tankar som presenteras som vetenskap, utan att man är medveten om det.

Mats Molén

1. Se t ex Baba, M L et al “Evolution of cytochrome c investigated by the maximum parsimony method”, Journal of Molcular Evolution, vol 17, 1981, sid 197-213 och Molén, M “Vårt ursprung?”, XP-Media, 2000, sid 92.

<< Till startsidan