Sammanfattning av Larhammar-debatten

Följande sida sammanfattar debatten om vem som förvillar mest.

KĂ€lla:

http://www.vof.se/molen/sammanf.html

I sin sammanfattning av kritiken av undertecknad, precis som i enskilda diskussioner i de olika inlÀggen, gör Dan Larhammar ofta lÄnga utlÀggningar dÀr han blandar rena fakta med missförstÄnd och slutligen sin egen tro. För att reda ut detta mÄste man i princip ta isÀr varje mening, och analysera varje del för sig.

Eftersom den nedanstĂ„ende artikeln Ă€r Dan Larhammars sammanfattning av kritiken mot undertecknad, och sĂ„ledes skulle kunna kallas “den viktigaste artikeln”, Ă€r den mer uppspaltad Ă€n de andra artiklarna/inlĂ€ggen.

Jag har dÀrför i det nedanstÄende utdraget (som Àr ca 3/4 av Larhammars artikel) markerat det mesta som Àr Larhammars tro samt missförstÄnd eller förvrÀngningar. DÄ behöver man inte analysera varje mening och ord för sig, utan man kan se hur mycket i texten som egentligen stÀmmer. (Jag har sÄledes inte analyserat varje ord/mening för sig, eftersom det skulle krÀva alltför lÄng tid och plats, och mycket av det Àr redan utrett i tidigare debattinlÀgg.)

Övrig text Ă€r antingen rena fakta eller sĂ„dant dĂ€r jag har samma Ă„sikt som Larhammar (dvs, jag vet ocksĂ„ vem som blev utnĂ€mnd till Årets förvillare, men jag tycker detta var ett fult pĂ„hopp och menar att utnĂ€mningen bĂ€ttre passar för Larhammar och andra som förvrĂ€nger pĂ„ samma sĂ€tt som han gör).

För att slutligen enkelt kunna se om det Àr Larhammar som Àr den störste förvillaren, eller möjligen Mats Molén frÄn UmeÄ, har fÀrgen pÄ texten nedan markerats pÄ följande sÀtt:

  • Denna markering i kursiv fet stil betyder att Larhammar gjort förvrĂ€ngningar och/eller sprider missförstĂ„nd
  • Denna markering i gulmarkerad kursiv stil visar att Larhammar bara presenterar sin tro, som dock Ă€r skild frĂ„n verkligheten


Sammanfattning av professor Dan Larhammars kritik, samt svar pÄ denna kritik.

LĂ€raren Mats M frĂ„n UmeĂ„ utsĂ„gs till Årets förvillare 2001 av Föreningen Vetenskap och Folkbildning efter att han givit ut en ny upplaga av sin evolutionskritiska bok VĂ„rt ursprung?. Boken innehĂ„ller en lĂ„ng rad felaktiga och vilseledande pĂ„stĂ„enden om evolutionen baserade pĂ„ mĂ€ngder av orimliga tolkningar och selekterad information frĂ„n sĂ„vĂ€l geologi och astronomi som evolutionsbiologi. Det Ă€r viktigt att de som kommer i kontakt med boken, i synnerhet ungdomar, blir uppmĂ€rksammade pĂ„ dessa lögner och missförstĂ„nd.

OvanstÄnde text sÀger ingenting av vÀrde. UtnÀmningen var för att jag inte ville tro som Larhammar tror, och Àr ett felaktigt och ovetenskapligt sÀtt att försöka vinna poÀng pÄ. Den kritik Larhammar framför, faller Äter pÄ honom.

Moléns missförstÄnd av evolutionen

Moléns evolutionskritik grundas pÄ ett antal fundamentala missförstÄnd av evolutionÀra processer. En av hans mest grundlÀggande missuppfattningar Àr förestÀllningen att evolutionen mÄste leda till att den ena arten efter den andra knoppas av sekvensiellt frÄn en utvecklingslinje utan att dÀrefter ge upphov till nya förgreningar. I sjÀlva verket beskrev redan Darwins Origin of Species hur varje ny utvecklingslinje kan fortsÀtta att förgrena sig och ge upphov till nya grupper av arter och "grupper inom grupper".

Ett av de största misstagen Larhammar gör, Àr den hÀr (medvetna?) förvrÀngningen han gör av undertecknads Äsikter. Jag tror verkligen inte det som Larhammar skrivit. Men det vi ser i naturen stÀmmer mycket bra med en skapelse. Larhammar vill dock inte acceptera att man kan tolka pÄ nÄgot annat sÀtt Àn det han sjÀlv tror pÄ.

Ett annat av Moléns missförstÄnd gÀller den sÄ kallade molekylÀra klockan. PÄ 1960-talet gjordes observationer som tydde pÄ att proteiner evolverar med förvÄnansvÀrt konstant hastighet (dock stod redan tidigt klart att olika proteiner kan skilja dramatiskt sinsemellan). Evolutionshastigheten föreföll vara konstant över tid snarare Àn korrelera med antalet generationer. Molén hÀvdar att eftersom mutationsexperiment visat att hastigheten korrelerar med antalet generationer sÄ motbevisar detta evolutionen (s. 90-92). Men Moléns postulat Àr vÄldsamt överdrivna. FörÀndringar i proteinsekvenser beror pÄ bÄde mutationshastighet, slump och selektion. JÀmförelser mellan djurgrupper tyder pÄ att visst samband faktiskt finns med generationstid. Detta mÄste kompletteras med skillnader i populationsstorlek och genetiska reparationsmekanismer samt positiv selektion, mÄttligt negativa mutationer och genduplikationer. Oavsett om den molekylÀra klockan korrelerar bÀst med tid eller antal generationer sÄ visar sekvensjÀmförelser samma rangordning av slÀktskap mellan arter och organismgrupper som man funnit med andra typer av jÀmförelser, exempelvis frÄn paleontologi och jÀmförande anatomi. SekvensjÀmförelser ger dÀrför en oberoende bekrÀftelse av evolutionen.

Larhammar visar inte hur detta skulle kunna förklaras med evolution. Dessutom har han inte korrekt Ă„tergivit vad undertecknad skrivit. SekvensjĂ€mförelser ger en oberoende bekrĂ€ftelse av “skapelse-klassificering”.

Molén beskriver endast ett konkret exempel pÄ jÀmförelser av proteinsekvenser, cytokrom c, baserat pÄ en populÀrvetenskaplig artikel i Forskning och Framsteg 1980. Analyserna visar i huvudsak samma rangordning av slÀktskap som andra typer av jÀmförelser trots att detta protein uppvisar extremt lÄngsam evolution i vissa av de 104 positionerna och mycket snabb evolution i andra positioner. Dessa komplikationer beskrevs redan 1976, men Molén anvÀnder fortfarande detta protein som exempel. Hans egen analys, dÀr han rÀknar antalet skillnader mellan de olika klasserna av ryggradsdjur (dvs dÀggdjur, fÄglar, krÀldjur, amfibier, fiskar och nejonöga), förleder honom att tro att alla dessa klasser Àr ungefÀr lika skilda frÄn varandra och att cytokrom c dÀrmed skulle motsÀga evolutionen. Noggrannare analyser dÀr man ocksÄ tar hÀnsyn till var i proteinet skillnaderna finns samt förÀndringarnas karaktÀr i de olika djurgrupperna visar dock god överenstÀmmelse med de evolutionÀra trÀd som hÀrletts med andra metoder och för andra proteiner. TrÀdet för cytokrom c Àr sÄledes helt förenligt med evolutionen.

HĂ€r motsĂ€ger Larhammar delvis sig sjĂ€lv. Nu argumenterar han inte lĂ€ngre för “grupper inom grupper” utan skriver sjĂ€lv om sekventiell evolution, pĂ„ nĂ„got sĂ€tt. Man anser ju att fiskar utvecklats till groddjur/amfibier. Dessa anses senare ha utvecklats till reptiler som sedan i sin tur anses ha utvecklats till dĂ€ggdjur och fĂ„glar. Jag anvĂ€nder proteinet cytokrom c helt enkelt dĂ€rför att det Ă€r det protein man oftast anvĂ€nt nĂ€r man gjort utvecklingstrĂ€d i lĂ€roböcker och för att det Ă€r bland dem som analyserats mest av olika forskare. Larhammar gör sin tolkning om snabb och lĂ„ngsam evolution, inte för att detta syns i datat, utan dĂ€rför att han annars inte kan fĂ„ evolutionsteorin att stĂ€mma. Man mĂ„ste nĂ€mligen höja och sĂ€nka evolutionshastigheten pĂ„ alla möjliga olika sĂ€tt, för att försöka fĂ„ evolutionsteorin att stĂ€mma in med verkligheten.1

Ett annat protein som Molén pÄstÄr inte stÀmmer överens med det konventionella evolutionÀra trÀdet Àr det lilla peptidhormonet GnRH. Molén baserar sin slutsats pÄ en studie publicerad 1979 som hade anvÀnt en relativt oprecis kemisk metod för att jÀmföra peptiden mellan olika arter. Trots att över 100 artiklar publicerats sedan dess som beskriver evolutionÀra studier av peptiden hÀvdar Molén att "inget av vikt har skett". I sjÀlva verket har det visat sig att mÄnga ryggradsdjur, inklusive mÀnniskan, har tvÄ varianter av GnRH och fiskar har till och med tre. Det finns inget i dessa studier som motsÀger evolutionen.

Larhammar visade inte att dessa nya studier Ă€ndrade pĂ„ slutsatsen av min tolkning, utan han tror tydligen att han har rĂ€tt sĂ„ fort nĂ„gon publicerat en vetenskaplig artikel om ett Ă€mnesomrĂ„de. Det finns ofta tusentals artiklar om varje litet Ă€mneomrĂ„de inom vetenskapen, men de flesta artiklar beskriver bara uppbyggnad och funktion hos nĂ„got. Ganska fĂ„ artiklar innehĂ„ller makroevolutionĂ€ra spekulationer (se exempel pĂ„ analys av innehĂ„ll i olika artiklar i Behe, M J “Darwins Black Box” sid 165-186). Men, om jag skulle ha gjort fel hĂ€r Ă€r detta ett ganska betydelslöst misstag om en liten detalj. Jag tar gĂ€rna emot kĂ€llhĂ€nvisningar till artiklar med rena faktaundersökningar som visar att jag mĂ„ste Ă€ndra pĂ„ just det jag har skrivit. Mn kan inte bara studera allmĂ€nna artiklar om ett visst Ă€mne.

I sin bok skriver Molén om genduplikationer att "[d]et ger mer material dÀr nya mutationer kan ske, men det hjÀlper inte evolutionen framÄt" (s. 45). Detta Àr fel ty tusentals studier har visat hur genkopieringar kan ge ytterligare information: för det första kan fler genkopior ge större mÀngd av en produkt och dÀrmed ge en evolutionÀr fördel (exempelvis ökad storlek), för det andra kan nya genkopior möjliggöra differentierad anvÀndning i olika organ och vid olika tidpunkter, och för det tredje kan de olika kopiorna ansamla mutationer och dÀrigenom antingen fÄ mer specialiserade funktioner eller sÄ smÄningom finna helt nya funktioner.

Larhammar gör hÀr bara en tolkning, utifrÄn sin tro pÄ evolutionsteorin, utan att pÄ nÄgot sÀtt visa hur hans tankar om helt nya funktioner skulle kunna ske i verkligheten. Jag har som sagt redan skrivit att det blivit mer material vid genduplikationer, men det betyder INTE att det kan uppkomma helt nya och komplicerade strukturer/organ/organismer av sig sjÀlvt. DÀremot kan det sjÀlvklart ge mer mikroevolution.

I mÀnniskans arvsmassa utgör vÄra 40.000 gener endast nÄgra fÄ procent av den totala mÀngden DNA. Andra DNA-segment bidrar till genernas reglering och till kromosomernas organisation och funktion. Men hela 50% av arvsmassan bestÄr av DNA som saknar specifika funktioner. Detta utgörs av korta repeterade DNA-segment och defekta kopior av gener (pseudogener), totalt ca 3 miljoner kopior, av vilka mÄnga uppvisar slÀktskap med virus. Pseudogenerna och de repeterade DNA-segmenten skiljer mer Àn de funktionella generna mellan individer och mellan arter vilket tyder pÄ avsaknad av funktioner utom i nÄgra fÄ fall. MÄnga exempel finns pÄ pseudogener som har exakt samma fördÀrvliga mutation i olika arter varför denna rimligtvis intrÀffade i arternas gemensamma föregÄngare. MÀnniska, schimpans och gorilla delar ett flertal sÄdana pseudogener vilka utgör nÄgra av de tydligaste bevisen för evolutionen. Molén spekulerar att Àven dessa pseudogener har funktioner. Varför har i sÄ fall lungfiskar, salamandrar och granar mycket mer "skrÀp-DNA" Àn mÀnniskor?

Larhammar lever pĂ„ 1800-talet – han hindrar forskningen genom att sĂ€ga att det finns massor av DNA som inte har nĂ„gon funktion, precis som man gjorde med mĂ„nga organ under 1800-talet. Skapelsetroende kan mycket vĂ€l förstĂ„ att nĂ„got blivit förstört, men dĂ„ försöker vi leta fram den urspungliga funktionen om det gĂ„r. Det som förstörs har förstĂ„s inte givit upphov till nĂ„gon makroevolution. De “slĂ€ktskap” med virus Larhammar nĂ€mner Ă€r en observation om LIKHETER. Dessa likheter behöver inte alls betyda genetiskt slĂ€ktskap, men virus-DNA(RNA) kan ibland införlivas i andra organismers DNA. Forskningen gĂ„r dock snabbt framĂ„t pĂ„ detta omrĂ„de, och man finner fler och fler funktioner hos detta “okĂ€nda DNA”. Larhammar fĂ„r vĂ€l vĂ€nta och se, innan han spekulerar alltför mycket om detta DNA.

Den enda typ av evolution som Molén accepterar Àr s.k. mikroevolutionen, exempelvis att hunddjur som varg och rÀv har utvecklats ur en gemensam föregÄngare. Eftersom mÀnniska och schimpans skiljer Ànnu mindre frÄn varandra Àn varg och rÀv borde detta innebÀra att Molén accepterar att Àven mÀnniska och schimpans evolverat frÄn en gemensam förfader genom mikroevolution.

Jag vet inte vad Larhammar grundar detta pÄstÄende pÄ. Det Àr hur som helst inte sant, förutom nÀr det kanske gÀller enstaka proteiner. MÀnniskor kan t ex inte fÄ barn med schimpanser, men olika hunddjur kan fÄ avkomma med varandra.

Till de nÀmnda missförstÄnden och felaktiga beskrivningarna skall lÀggas Moléns djupa okunnighet om de enorma mÀngder ny information som presenterats under de senaste 15 Ären, inte minst de kompletta sekvenserna för arvsmassan frÄn ett stort antal organismer.

Larhammar verkar hÀr Äterigen göra ett grundlÀggande tankefel. Han tror tydligen att evolutionsteorin blir mer bevisad bara för att man beskriver mer av naturen, eftersom han tar upp denna punkt i den hÀr debatten. Men, i verkligheten Àr det precis tvÀrt om! Och, sjÀlvklart kÀnner jag till de fakta som Larhammar refererar till, men förmodligen inte sÄ detaljerat som Larhammar kÀnner till dem.

Moléns bedrÀgliga strategi

Molén ger i förordet och inledningen till sin bok sken av att ha en ödmjuk instÀllning och han uppmanar lÀsaren till kritisk granskning. Dock Àr han totalt kallsinnig till pÄpekanden om faktafel, ologiska resonemang och selekterat eller inaktuellt faktaunderlag. I replikskiftet har han inte redovisat en enda ny referens som styrker hans mÀrkliga slutsatser, han hÀnvisar enbart till det han skrivit i sin bok.

SjĂ€lvklart behöver jag inte ge fler referenser, dels dĂ€rför att Larhammar inte har visat att jag har fel i de kĂ€llor som jag redan nĂ€mnt, och dels dĂ€rför att debatten handlar om jag Ă€r en förvillare eller inte. P g a det sistnĂ€mnda kan jag inte ta in kĂ€llor frĂ„n efter att “VĂ„rt ursprung?” publicerats, pĂ„ hösten 2000. I nĂ€sta upplaga kommer det fler och nyare referenser.

Liksom andra kreationister refererar Molén till en mÀngd vetenskapliga artiklar som vid granskning visar sig vara inaktuella eller till och med motsÀger de slutsatser han drar. Jag har varit i kontakt med flera av de forskare till vilka Molén refererar och alla understryker att deras artiklar ingalunda ifrÄgasÀtter evolutionen. Flera av dessa forskare Àr sjÀlva troende men finner evolutionen sjÀlvklar och uppenbar.

Ytterligare ett tankefel frĂ„n Larhammar. Vad forskarna “tror” behöver inte sĂ€ga nĂ„got om vad de upptĂ€ckt. Och, jag har aldrig nĂ„gonsin sagt att artiklarna i sig ifrĂ„gasĂ€tter evolutionen. Men, de fakta som publicerats gör att evolutionsteorin hĂ„ller sĂ€mre och sĂ€mre, oberoende av vilken tro en forskare har och oberoende av hur gammal artikeln Ă€r. Vi tror ju fortfarande att jorden Ă€r rund, trots att det var flera tusen Ă„r sedan man lade fram bevis för att sĂ„ var fallet.

Larhammar visar dessutom hĂ€r prov pĂ„ ytterligare ett vetenskapligt ohĂ„llbart tankesĂ€tt – nĂ€mligen auktoritetstro pĂ„ vad andra sĂ€ger eller tror.

De mÄnga förÄldrade referenserna förstÀrker intrycket av att Molén sitter fast i vissa förenklade evolutionÀra hypoteser som presenterades pÄ 60- och 70-talen och att han Àr synnerligen dÄligt insatt i modern evolutionsbiologisk forskning. Eftersom han dessutom i stor utstrÀckning tycks förlita sig pÄ andra- och tredjehandsinformation blir mÄnga av resonemangen ytterst mÀrkliga. Det kan dock vara svÄrt för den som inte sjÀlv följer evolutionsbiologisk forskning att genomskÄda Moléns anvÀndade av förÄldrade och inaktuella referenser.

Larhammar hĂ€nvisar till Darwin, och den kĂ€llan Ă€r Ă€ldre Ă€n de flesta av mina referenser. Återigen ett felaktigt sĂ€tt av Larhammar att argumentera pĂ„, för att kunna vinna nĂ„gra poĂ€ng. Det jag refererat till hĂ„ller Ă€ven i dag för en prövning. Det Ă€r inte Ă„ldern pĂ„ kĂ€llan som avgör om den Ă€r riktig, utan innehĂ„llet. Det allra mesta Ă€r dessutom förstahandsinformation frĂ„n den vetenskapliga facklitteraturen, i motsats till vad Larhammar skriver. Detta gĂ„r mycket enkelt att kontrollera i referensdelen i “VĂ„rt ursprung?”. Och, det som inte hĂ„ller för prövning fĂ„r jag sjĂ€lvklart ta bort till nĂ€sta upplaga av “VĂ„rt ursprung?”.

Slutsatser

Kritik Àr vetenskapens livsluft, det Àr det stÀndiga granskandet och ifrÄgasÀttande som för utvecklingen framÄt och leder till ökad kunskap. Men nÀr kritiken Àr baserad pÄ ett felaktigt och förÄldrat faktaunderlag och nÀr invÀndningarna Àr ologiska blir kritiken destruktiv dÄ den kan förleda oinsatta personer att tro att den Àr berÀttigad. Eftersom Molén fÄtt flera konkreta pÄpekanden om felaktig faktabeskrivning och dessutom hÀvdar att han lÀst de artiklar som han pÄ ett vilseledande sÀtt citerar blir slutsatsen ofrÄnkomlig att han fullt medvetet bedrar lÀsaren. Det Àr anmÀrkningsvÀrt att lögner kan vara förenliga med Moléns fundamentalistiska kristna tro.

Man kan frĂ„ga sig vem som ljuger mest. Larhammar har ju inte medgivit sig skyldig till nĂ„got enda fel, men jag har medgivit tvĂ„ eller tre mindre detaljfel. SĂ„, rent statistiskt ligger Larhammar sĂ€mre till. LĂ€ser man sedan “VĂ„rt ursprung?” och jĂ€mför vad som stĂ„r dĂ€r med alla de förvrĂ€ngningar Larhammar gör hĂ€r, ligger han ganska illa till.

Om nÄgon forskare kunde redovisa observationer som verkligen skulle kunna ifrÄgasÀtta evolutionen sÄ skulle den personen genast fÄ hela forskarvÀrldens uppmÀrksamhet. Resultaten skulle hamna pÄ förstasidan i Nature och Science och mÄnga prestigefyllda priser skulle vÀnta denne forskare, kanske Àven Nobelpris i fysiologi/medicin eller kemi. Molén tycks uppenbarligen tro att han med sina förÄldrade referenser, upprepade missförstÄnd och ologiska slutsatser Àr den som kan kullkastadet som hundratusentals forskare inom biologi och biomedicin stÀndigt bekrÀftari sin dagliga forskning.

Det ovanstĂ„ende Ă€r sĂ„ fel som det bara kan vara. Det finns mĂ€ngder av fakta som visar att evolutionsteorin inte hĂ„ller, och mĂ€ngder av dokumentation som visar hur forskare som hittar problem i evolutionsteorin har diskriminerats mer eller mindre. Och, Larhammar har sjĂ€lv talat om evolutionsteorin pĂ„ en konferens, dĂ€r man föreslog att det skulle vara förbjudet att kritisera evolutionsteorin. (LĂ€nk) Försök kritisera evolutionsteorin – sĂ„ fĂ„r du se hur det gĂ„r! Man blir ofta förlöjligad, utnĂ€mnd till förvillare, mister sina betyg eller sitt jobb el dyl, nĂ€r man ger minsta antydan om att evolutionsteorin inte hĂ„ller!

Och – slutligen – Ă„terigen samma grundlĂ€ggande tankfel av Larhammar: Det Ă€r INTE sĂ„ att forskning automatiskt betyder evolutionsteori!!! Jag förstĂ„r inte hur Larhammar kan komma sĂ„ totalt helt fel. Forskning betyder att man upptĂ€cker hur vĂ€rlden ser ut och fungerar. Sedan kan man se om denna forskning bĂ€ttre kan tolkas utifrĂ„n evolutionsteorin eller utifrĂ„n nĂ„gon annan teori, t ex teorin att Gud varit med och skapat.

Det Àr tragiskt att Molén drabbats av sÄdan hybris. Det Àr Ànnu mer tragiskt att Molén med sin bedrÀgliga bok kan förleda andra, framför allt ungdomar, att tro pÄ hans missuppfattningar och lögner. Det Àr dÀrför viktigt att de som kommit i kontakt med hans bok blir uppmÀrksammade pÄ den vetenskapliga kritik som framförts. Se denna lÀnk: http://www.vof.se/molen/index.html

Dan Larhammar

Man kanske kan kalla det hybris att diskutera med en professor. Men, bara detta att en professor mĂ„ste komma in och förvrĂ€nga ens Ă„sikter – bara det gör att man mĂ„ste börja undra vad det handlar om. Jag undrade sjĂ€lv mycket i början om det var rĂ€tt att börja ifrĂ„gasĂ€tta evolutionsteorin. Men ju mer jag undersökte, ju mer jag prövade fakta mot ödmjuka evolutionister och andra forskare (de flesta forskare Ă€r faktiskt mycket ödmjuka, speciellt nĂ€r man talar med dem i enrum), ju mer sĂ„g jag – evolutionsteorin stĂ€mmer inte med naturvetenskapen, den stĂ€mmer inte med verkligheten!

I detta fall Ă€r det faktiskt Larhammar sjĂ€lv som Ă€r den stora förvillaren, dĂ€r han med sin auktoritet som professor kan skriva nĂ€stan vad som helst och folk tror pĂ„ honom. Jag bara uppmanar alla ungdomar - var nu riktigt kritiska, inte bara mot vad andra tror, utan Ă€ven mot vad du sjĂ€lv tror, och speciellt mot vad Larhammar tror! INGEN kan hindra dig frĂ„n att presentera verkliga fakta, bara för att de inte stĂ€mmer med evolutionsteorin. Om forskningen skall gĂ„ framĂ„t MÅSTE man fĂ„ vara kritisk och föreslĂ„ andra tolkningar. Men man kan dock inte krĂ€va att man skall presentera skapelsetron, precis som ateister egentligen inte skulle kunna krĂ€va att deras tro presenteras som fakta. Problemet Ă€r dock att det i dag ofta Ă€r ateistiska tankar som presenteras som vetenskap, utan att man Ă€r medveten om det.

Mats Molén

1. Se t ex Baba, M L et al “Evolution of cytochrome c investigated by the maximum parsimony method”, Journal of Molcular Evolution, vol 17, 1981, sid 197-213 och MolĂ©n, M “VĂ„rt ursprung?”, XP-Media, 2000, sid 92.

<<Till startsidan