Svar ord för ord

I denna äldre artikel har jag endast lagt in några kommentarer direkt i texten, och mest när det gäller faktadiskussioner. Allmänna nedlåtande utlåtanden, mindre intressanta missförstånd o dyl, finns oftast inte med.

Mats Moléns missförstånd (utdrag)

Publicerat i Folkvett nr 1/1998 samt på http://www.vof.se/folkvett/19981molen.html

************************

Boken är så belamrad med felaktigheter och missförstånd att recensioner ter sig överflödiga, vilket säkert förklarar varför så få sådana publicerats.

Det var faktiskt ca 25 recensioner, vilket är ganska mycket. Nu har dessutom DL själv recenserat den två gånger.

Klassiska missförstånd

1. Osannolik Boeing

Sannolikheten för hur liv har kunnat uppstå beräknades 1981 av astronomerna Hoyle och Wickramasinghe. De kom fram till att sannolikheten är lika liten som att en tornado som sveper genom ett skrotupplag skulle resultera i en flygfärdig Boeing 747. Denna vansinniga metafor spreds även i svenska kyrkans Lilla boken om kristen tro härom året. Den enda slutsats som denna liknelse leder till är att varken dess upphovsmän eller de som sprider den har förstått vad liv är. Livsprocesser har som kärnpunkt en självkopiering av de molekyler som bär den genetiska informationen, dvs DNA och RNA. De första molekylerna som började kopieras (vare sig de uppstod på jorden eller möjligtvis kom hit från rymden) kan ha varit mycket enkla. Processen växte sedan gradvis i komplexitet och de molekyler som kopierades effektivast konkurrerade ut de långsammare. Tornadon genom skrotupplaget är den rakt motsatta processen, hur något blir fixt och färdigt i ett enda steg, dvs snarast en analogi till en skapelse..

Stycket ovan är ett vanligt exempel på problemen med Larhammars logik. Jag nämner bara i förbifarten vad andra forskare kommit fram till eller nämnt, men bygger inte mitt resonemang på detta. Larhammar har således inte på något sätt besvarat de problem som finns med sannolikhetskalkyler.)

Eftersom vi ännu idag inte vet exakt vilka de första självkopierande molekylerna var, hur de uppstod och hur de började kopieras är det fullständigt omöjligt att göra sannolikhetsberäkningar. Dock finns flera olika teorier som beskriver hur detta kan ha gått till, och vi vet att självkopierande molekyler i provrör snabbt kan anrikas utifrån enkla blandningar.

Vi vet tillräckligt mycket för att kunna undersöka detta. men DL svänger sig med ord för att undkomma frågan.

2. Bombarderarbaggen

Tack vare kreationister är bombarderarbaggarna (Brachinus) numera vida berömda skalbaggar. Den egenskap som fascinerat kreationisterna är att skalbaggarna när de känner sig hotade kan spruta ut en giftig vätska mot sina fiender. Vätskan innehåller väteperoxid och hydrokinon, och enligt kreationister är blandningen av dessa så explosiv att evolutionen omöjligt kan ha lett fram till de enzymer, nerver och muskler som behövs för att vid hot spruta ut blandningen av substanserna. Molén stämmer in i kören och föreslår att systemet skapats fixt och färdigt av en skapare.

I själva verket finns både väteperoxid och hydrokinon var för sig, med nödvändiga enzymer, hos många olika insekter. Dessutom är blandningen av komponenterna inte alls explosiv som kreationisterna påstår. Uppkomsten av kombinationen kan således mycket väl förklaras med evolutionära mekanismer.

DL har här, utan att på något sätt förklara hur, bara skrivit rakt upp och ner att man kan förklara uppkomsten. Bara för att man hittar kemikalier hos olika djur betyder det inte att man kan förklara det med evolution! Hur kan man bara resonera så? Det är själva konstruktionen som är intressant. Detta är inget annat än en auktoritetstro på en teori eller alternativt att DL medvetet försöker lura andra.

Här visar DL dessutom återigen att han inte ens läser texterna! Den skapelsetroende forskaren Duane Gish hade för ca 30 år sedan felaktigt sagt att blandningen var explosiv. Gish har insett misstaget för länge sedan och åtgärdat det. Men detta gäller inte DL trots att jag påpekat det för honom många gånger (DL har dock nu insett sitt misstag - mail från DL - men trots det står hans misstag kvar på hemsidan).

3. Det absurda ögat

Ett klassiskt exempel på ett komplicerat system som evolutionsförnekare gärna upprepar är det mänskliga ögat. Självaste Darwin skrev att tanken på att ögat skulle uppstått genom ett naturligt urval kunde förefalla (min kursivering) absurd – men han gick vidare och visade hur det trots allt kunnat ske. Richard Dawkins har också beskrivit hur evolution med många gradvisa steg kan leda till komplicerade strukturer.

Löjligt! Dawkins och andra har inte visat något alls, utom enkla streckteckningar och lösa tolkningar. Det är dessutom oerhört betecknade att undertecknad kritiserats för att jag citerat Darwin i denna fråga, medan DL gärna får nämna det - se Genesis (nr 3 2005).)

Forskare i Lund, Dan Nilsson och Susanne Pelger, har dessutom räknat ut att avancerade ögon kan bildas mycket snabbt från enkla ljus-mottagare, faktiskt snabbare än 400.000 år, ett ögonblick i det evolutionära perspektivet.

DL gör ett av de största logiska misstag man kan göra - han placerar in alla fakta i sin tro, och eftersom hans tro är “rätt” måste det ha gått till på ett visst sätt. Detta tankesätt kallas med ett annat namn för cirkelresonemang. Man har inte lyckats förklara hur något komplicerat öga har utvecklats, och forskarna i Lund har bara passat in mycket enkla “undersökningar” i evolutionsteorins tolkning. Allt finns beskrivet i “Vårt ursprung?”.)

Ögon som bildskapande organ kan ha uppstått hela 40-60 gånger under evolutionen.

DL tar detta exempel från VU, men nämner inte att det med dessa studier blivit 40-60 gånger fler problem med evolutionsteorin!

Nya rön visar nu hur detta kan ha gått till på molekylär nivå. Den molekyl som startar hela utvecklingen av ögon tycks vara densamma i vitt skilda typer av djur. Likaså är den molekyl som utgör slutprodukten, själva ljusmottagaren, också strukturellt lik t o m mellan bananflugor och människor. Detta tyder på att ögon som ljusregistrerande organ kanske uppstått endast en enda gång under evolutionen. Därefter har olika utvecklingslinjer oberoende av varandra genomgått en utveckling från dessa enkla ljusdetektorer till mer eller mindre avancerade bildskapande organ. I ljuset av de nyupptäckta molekylära likheterna blir det evolutionära sammanhanget alltmer uppenbart och vi börjar få insikt i de många delstegen i processen.

De nya rönen visar att inte bara ögon utan även andra kroppsdelar och organ styrs av samma styrgener, och detta har gjort tankegångarna om evolution än svårare. Livet ser mer och mer ut som byggklossar, inte helt olikt Lego, där allt fanns från början, och mindre och mindre som en långsam utveckling där helt nya organ och strukturer uppkommer under årmiljonernas gång. Larhammar gör också det logiska felet att likheter endast kan betyda evolution.)

Nya missförstånd

Det nya i Moléns evolutionskritik är att han diskuterar molekylära data, dvs jämförelser av sekvenser för proteiner mellan olika arter av djur och andra organismer. Det är här hans mest katastrofala missförstånd uppenbaras, och det är säkert här misstolkningarna är som svårast att genomskåda för en lekman. Mycket av det som Molén skriver om molekylära jämförelser har tidigare framförts i boken Evolution: A Theory in Crisis av Michael Denton, utgiven 1985. Denton citeras flitigt i vissa evolutionskritiska kretsar och beskrivs ömsom som biolog, molekylärbiolog eller paleontolog. Dentons bok är såpass detaljerad att han får antas besitta viss kunskap i molekylärbiologi, men hans slutsatser är så hårresande ologiska att de måste betraktas som rena kortslutningarna. Förmodligen har Denton medvetet gjort dessa absurda tolkningar i förhoppningen att läsarna inte skall genomskåda dem utan i stället tacksamt tro att evolutionen är motbevisad. Molén har frivilligt eller ofrivilligt låtit sig luras av Denton och använder samma resonemang.

DL menar att dessa genetiska fakta bara kan tolkas utifrån evolutionsteorin, och att alla andra tolkningar därmed är ovetenskapliga. Det är i första hand det DL finner hårresande, och han vägrar att diskutera andra möjliga tolkningar.

************

Molekylära jämförelser

De första sekvensjämförelserna visade att skillnader tycktes ansamlas med ganska konstant hastighet oavsett typ av organism. Detta fenomen döptes till "den molekylära klockan". Fyndet var överraskande eftersom de skillnader som förs vidare i evolutionen är de som uppstår i könsceller och sedan förs vidare till avkomman – alltså borde evolutionshastigheten korrelera med antalet generationer snarare än antalet år. Vi vet ännu inte varför hastigheten korrelerar bättre med tid än med antal generationer, men denna egenskap hos sekvenser gör det möjligt att räkna ut de evolutionära avstånden.

Detta är inte logiskt utifrån evolutionsteorin. DL har dock senare svängt om och skriver nu raka motsatsen: "Moléns påstående att `det enligt evolutionsteorin måste vara konstant mutationshastighet´ (s 91) är således fel." [1] (VoF 2002).)

*****************

Oberoende observationer

Molén ägnar flera sidor åt sekvensjämförelser, dock utan att först ange vilka observationer som skulle tala för eller emot evolution och vilka som skulle tala för eller emot en skapelse. Därför blir hans slutsatser godtyckliga – och ofta fullständigt ologiska. Ett exempel på detta är när Molén räknar skillnader i sekvensen för proteinet cytokrom c, som deltar i cellernas energiproduktion, och finner fler skillnader mellan människa och solros än mellan pirål och bananfluga. Han drar därav slutsatsen att sekvenserna ger "matematiskt stöd för att djur- och växt-världen kan delas in i skapade slag". Men samma observationer är precis lika förenliga med den evolutionära processen som säger att växter och djur skildes åt mycket tidigt i evolutionen och att djuren senare förgrenades från varandra och gav upphov till bananfluga, pirål och människa.

Jag har inte skrivit något annat än det DL nämner heller, i inledningen till avsnittet om proteiner och DNA, även om jag bygger mina data på mer än ett protein. Djupare förklaringar finns i källhänvisningarna i VU. Jag börjar mycket enkelt, sedan går jag in lite djupare än man gör i så populära tidskrifter som Forskning och Framsteg o dyl, men sedan nämner jag bara kortfattat lite extra djupa fakta samt ger källor till detta. Det går inte att skriva en hel extra bok om detta, bara därför att det är DL:s egna område.

För att reda ut det evolutionära händelseförloppet måste man analysera processen steg för steg och inte enbart se till det totala antalet skillnader.

Här försöker DL hitta ett sätt att tolka data så att de skall stämma med evolutionsteorin. Han måste då avvika från helheten - som han faktiskt själv skriver: “analysera processen steg för steg” för att man skall få det att passa evolutionsteorin.

Ingen har dock lyckats förklara hur olika proteiner skulle ha kunnat uppkomma steg för steg, utan man kan i bästa fall bara försöka förklara skillnader inom de olika proteingrupperna, dvs vad man skulle kunna kalla mikroevolution.

När de fyra nämnda sekvenserna jämförs i alla parvis kombinationer finner man att människa och pirål är mest lika varandra, därefter kommer jämförelsen mellan människa/pirål och bananfluga, medan solrosen skiljer sig kraftigt från alla tre djuren. Människan och pirålen är alltså de närmaste släktingarna. Cytokrom c ger därmed samma resultat som jämförelser av anatomi och embryologi tidigare givit. Vi har således en helt ny typ av observation som oberoende av anatomiska jämförelser ger samma resultat. Molén tror att detta är ett cirkelbevis.

Jag tror inte att den enkla beskrivning DL ger här, utgående från ett litet urval av faktamaterial, är cirkelbevis. Men det sätt som DL tolkar in mer fullständiga data i evolutionsteorin bygger på antagandet om evolution. Det ovanstående är ett urval av ett urval.

I själva verket har evolutionen upptäckts en gång till med hjälp av sekvensjämförelser. Även om Darwin aldrig hade levat skulle vi ha förstått utifrån sekvensjämförelserna att jordklotets organismer är släkt med varandra genom en evolutionär process.

Eller så kan de vara “släkt” därför att de har en gemensam Skapare, men denna tolkning vill DL tydligen inte ens nämna.

I samma andetag säger Molén att "människan liknar växter mer än något djur gör" eftersom människan har 35 skillnader gentemot solros medan t ex nejonöga har 46. Däremot ignorerar han att människan likväl är mer lik alla djur än vi är lika solrosen, och undanhåller därmed den allra viktigaste slutsaten av jämförelsen, nämligen att samtliga djur är närmre släkt med varandra än något djur är med solrosen, vilket är precis vad evolutionsläran hela tiden vetat. Moléns bok innehåller ett flertal liknande exempel på hur uppenbara slutsatser förbises eller medvetet undviks.

Jag ger bara dessa enkla exempel därför att evolutionister aldrig nämner dem, och för att visa att frågan är mer komplex än den ofta beskrivs. De andra undersökningarna är ju redan nämnda, om än i tolkad form, så jag behöver bara ta upp de fel och brister i tolkningarna som finns och det faktamaterial som man undanhåller från läsarna.

Molén jämför cytokrom c mellan ett antal djurarter och med bakterier. Han noterar att alla dessa djur har lika stora olikheter gentemot bakterier och påstår att detta är ett exempel på att det "inte finns något mönster som stödjer evolutionsteorin". I själva verket stämmer sekvensernas likheter perfekt med evolutionen: djuren har nämligen en gemensam föregångare som de alla utvecklats från, och denna föregångare i sin tur är en avlägsen släkting bakterier. Alltså bör vi förvänta oss ungefär samma antal skillnader hos alla djur gentemot bakterier.

Sekvenserna stämmer bra in på en s k typologisk hierarkisk klassificering, dvs grupper inom grupper, men denna klassificering vill inte DL använda. Om alla grupper av varelser uppkom samtidigt från en “urcell”, då kan man få evolutionsteorins tolkning att stämma - men inte annars. Inga “evolutionsträd” som man visar i nästan all litteratur på området stämmer, där nya grupper uppkommer från en eller flera “huvudlinjer”. Se mer fakta om detta i VU. Där kan man också se hur DL väljer att diskutera vissa fakta men har utelämnat andra.

I samma andetag säger Molén att "människan liknar växter mer än något djur gör" eftersom människan har 35 skillnader gentemot solros medan t ex nejonöga har 46. Däremot ignorerar han att människan likväl är mer lik alla djur än vi är lika solrosen, och undanhåller därmed den allra viktigaste slutsaten av jämförelsen, nämligen att samtliga djur är närmre släkt med varandra än något djur är med solrosen, vilket är precis vad evolutionsläran hela tiden vetat

Evolutionsteorin i sig kan inte “veta” något - men alla människor har alltid vetat att vi är mer lika djur än växter. Detta fakta är så uppenbart enkelt att man inte behöver nämna det! Problemet är om likheterna/skillnaderna tyder på samma evolutionära ursprung eller ett ursprung från samma skapare. Jag gör en helhetsbedömning av alla data, och tar då upp flera av de avvikelser evolutionister aldrig för vidare till allmänheten för att ge även lekmannen något att ta i. Ju fler jämförelser man gör - desto fler avvikelser blir det…)

Moléns bok innehåller ett flertal liknande exempel på hur uppenbara slutsatser förbises eller medvetet undviks.

DL:s recension innehåller ett flertal liknande exempel på hur uppenbara slutsatser förbises eller medvetet undviks, om jag nu får använda mig av DL:s vokabulär i någon mån.

En annan fullständigt självklar slutsats som Molén drar av sekvenjämförelserna är att det "…finns knappast några tecken på att någon organism är mer ursprunglig än någon annan". Detta är naturligt eftersom sekvenserna är från nu levande arter, och alla har sedan deras förfäder skildes från varandra fortsatt att evolvera, dvs förändras. Evolutionen säger inte alls att någon nu levande organism skulle ha en mer ursprunglig proteinsekvens än någon annan. Trots det framför Molén sin slutsats som om den vore ett argument mot evolutionen. Vidare skriver han "Man kan således inte ordna organismer i förfäder och avkomlingar" vilket också är självklart eftersom alla sekvenser är från nu levande organismer, alltså från avkomlingar

Men trots att fakta är från nu levande varelser tolkar DL dem som resultat av en evolution. Han har rätt i det han säger, vilket också är min slutsats - det data visar är en typologisk hierarkisk klassificering. Denna klassificering stödjer inte evolutionsteorin, även om man på olika förenklade sätt tolkar in den i evolutionsteorin. Klassificeringen stödjer en skapelse, av “grupper inom grupper”.

Det som sekvensjämförelserna åstadkommer är att uppskatta hur mycket (dvs hur länge) dessa avkomlingar divergerat från varandra och i vilken ordning de olika avkomlingarna divergerade från varandra.

Här visar DL på ett cirkelresonemang: Han säger att organismerna kan användas för att uppskatta divergenstider om de tolkas utifrån evolutionsteorin. Men data i sig visar inte på evolutionsteorin.

Mellanformer

Ett vanligt argument som kreationister anför mot evolutionen är att s k mellanformer inte skulle kunnat existera, t ex ett djur med en mellanform mellan framben och vingar. Detta trots att många exempel verkligen finns på kroppsdelar och organ med dubbla funktioner. Molén försöker använda samma argument på proteinsekvenserna. Beträffande cytokrom c skriver han "Det verkar dock mer troligt att sådana mellanformer inte kan fungera och därför heller aldrig kan ha funnits". Likväl har han just analyserat sekvenser från en lång rad organismer som alla skiljer sig från varandra och som alla fungerar alldeles utmärkt i cellernas energiproduktion. Numera finns också många experimentella studier som visar dels att många positioner i proteiner kan bytas ut med bibehållen funktion, och dessutom att proteiner kan fungera mycket väl i andra organismer. Proteiner från möss kan fungera t o m i bananflugor.

Alla dessa molekyler är cytokrom c (eller någon variant av denna molekyl) - som passar in i de organismer de finns I. Det finns inget som visar att de kan ha förändrats mer än till en viss gräns, vilket vi brukar kalla mikroveolution Det finns alltså självklart varianter av allt levande t ex hunddjur och cytokrom C, men frågan är hur själva hunddjuren och cytokrom C uppkom från början, från något annat. Det behövs således mellanformer mellan olika typer av djur eller proteiner. Sådana finns inte på annan plats än i vissa forskares fantasi och i “streck-teckningar” de gjort som är mycket förenklade och inte skulle fungera i verkligheten.

Och - det är naturligt att man kan byta ut vissa positioner samt flytta proteiner mellan olika varelser - men man kan inte få en mus att börja flyga på det sättet. Bara för att DL nämner liknande “allmän kunskap”, t ex att vi består av celler, betyder det inte att han har rätt i sin evolutionistiska tolkning av densamma.

Den mest groteska feltolkningen har Molén lånat från Michael Dentons ovan nämnda bok: "Skillnaderna i sekvenserna visar (.…) att alla organismer matematiskt kan delas in i grupper som skiljer sig klart från varandra utan att något djur eller någon slags växt är något slags mellanform mellan andra djur eller växter". Molén hade alltså förväntat sig att sekvensjämförelserna skulle avslöja helt nya mellanformer. Det absurda i denna tankegång illustreras bäst med ett exempel: Antag att man är intresserad av det evolutionära släktskapet mellan äpple, päron och apelsin. Enligt evolutionsläran är äpplet och päronet närmare släkt med varandra än något av dem är med apelsinen. För att undersöka om detta verkligen stämmer analyserar man sekvenserna för ett visst protein från de tre frukterna. Därvid finner man att sekvenserna från äpple och päron är mer lika varandra än någon av dem är lik sekvensen från apelsin. Detta leder naturligtvis till slutsatsen att sekvenserna bekräftar de evolutionära släktskapen mellan de tre växterna. Men Molén drar i stället slutsatsen att sekvensjämförelserna har misslyckats med att upptäcka en ny mellanform!

DL gör här ytterligare en “grotesk” feltolkning och “lägger ord i min mun”. Jag hade inte förväntat mig någonting av det som DL skriver, men det man hittar stämmer oerhört bra med en direkt skapelse av huvudgrupper av växter och djur. Att man med den förenklade beskrivning DL gör även får det att stämma med evolutionsteorin, är en annan fråga. Men, evolutionister brukar själva skriva om att vissa proteiner är “mellanformer”, och de gör “utvecklingsträd” med olika varelser på olika utvecklingsstadier i de träden - även varelser som ser exakt likadana ut i dag som fossilen av samma varelser gör.

Råd till Mats Molén

De genetiska exemplen på gemensamt ursprung är otaliga och överväldigande. Molén skulle kunna berätta om allt icke-kodande DNA vi människor delar med gorillor och schimpanser, dvs DNA som inte har någon funktion och som därför inte kan anses vara skapat för något visst ändamål. Det bara finns där och är oerhört likt (98%!) mellan schimpanser och människor vilket förklaras med självklar logik av gemensamt ursprung.

DL har fel i allt det han skriver här, vilket visas av mängder av senare undersökningar publicerade i många vetenskapliga tidskrifter. Först diskuterar han som man gjorde på 1800-talet - “det vi inte vet funktionen på har ingen funktion”, och han hindrar därmed vetenskapens fortskridande. Vi har nu funnit mängder av funktioner i det “icke-kodande” DNA:t. Sedan nämner han inte att de jämförelser mn gjort på 1990-talet mellan t ex människor och apor var mycket förenklade - liknande förenklade jämförelser visar även att vi “till ca 75% är nematoder” och “till ca 50% är bananer”. Det är mer ca 90-95% som vi liknar schimpanser - och detta är helt naturligt om vi från början skapats som fler olika varelser/”grundtyper”. Om vi skall leva tillsammas på samma planet, med liknande rörelsemönster och födointag etc måste vi ha likheter.

Mer uppdaterad kritik som DL givit år 2000 eller senare, samt svar till denna kritik, finns här, och alla länkar till debatten finns här.

Även om Darwin aldrig hade levt, även om paleontologin eller den jämförande antomin och embryologin aldrig hade funnits, så skulle den molekylära genetiken oundvikligen ha lett oss till slutsatsen att dagens levande organismer har ett gemensamt ursprung. Evolutionen är skriven på näsan på oss – eller rättare sagt i våra gener.

Molekylärbiologin har i princip falsifierat evolutionsteorin, om jag nu inte skall ta i för mycke. Se VU, senaste upplagan.)

Dan Larhammar är professor i molekylär cellbiologi vid Uppsala universitet

Mats Molén är lärare i naturvetenskapliga ämnen och geovetare.

<< Till startsidan